.....

De har kul.
De festar, dansar, skrattar och lever livet.
Jag sitter här.
Hemma en fredagskväll och kollar på film och tänker.
Min älskade unge ligger i sin säng och sover.
Jag saknar honom varenda kväll som jag inte e nära honom.
Jag saknar även de dära kvällarna ibland då man umgicks med folk.
Men bara ibland.

Jag hade aldrig i hela mitt liv velat byta liv med dom, aldrig!
Jag har valt detta och jag e så j-a lycklig över det.

Men....
Tänk om man bara hade fått en frågan om man hade velat komma eller vara med.
Bara ett litet tecken på att man fortfarande existerar i deras värld.
Min dörr har alltid varit öppna för många i flera år.
Folk har kommit och gått och ibland har de känts som man hade inneboende hos sig.

Sen dagen jag fick Milian så har frågorna varit väldigt sällsynta, dörren har varit väldigt stängd och flera inneboende har flyttat ut.
Folk som man umgicks med typ dagligen innan försvann som en vind när jag blev mamma.

Ibland blir jag arg.
Arg på mig själv.
Varför va jag alltid så j-a snäll mot allt och alla?
Varför ställde jag upp hela tiden?
Varför körde jag land och rike för deras skull?
Varför, varför, varför?!
Tydligen så va de inga vänner, bara "vänner".
Men ändå kan jag inte sluta att tänka på allt kul som man har varit med om tillsammans me de...